2018-10-12 | lästid: 2 minuter

I love me. Gör jag? Jag har i alla fall försökt. Hela mitt vuxna liv har jag jobbat på att älska mig själv. För mig är det ett pågående, livslångt projekt att lära mig att acceptera mig för den jag är och att älska mig själv.

Det slog mig när jag planerade inför en mässa jag ska på – I love me-mässan. Jag ska dit för första gången och åker med det härliga teamet från Klingel.

Det är ett stort event om skönhet, mode och hälsa i Helsingfors i Finland. Förra året drog mässan 58 000 besökare. Trots att det är ett kommersiellt event, menar jag att mässan har en djupare grundaspekt.

Att jag ska älska mig själv, känns som en livslång resa.

Jag föddes med normal vikt och har därefter följt min egen tillväxtkurva. Jag har alltid varit lång och mognade tidigt. Jag har kallats hormonmonster och fet ko. Detta sårade den lilla flickan inuti mig, samma lilla flicka som fortfarande känner att hon är mindre värd på grund av hur hon ser ut. Jag har aldrig känt att jag har hört hemma någonstans eller riktigt passat in. Jag har alltid varit annorlunda på något sätt … som ett skavande gruskorn i ögat. Jag får bara uppmärksamhet på grund av min kroppsstorlek.

 På resans väg har mina arbetssätt kanske varit aningen suspekta. Jag har försökt bli accepterad genom att vara andra till lags och försökt passa in genom att delta i olika skönhetstävlingar. Resan har varit väldigt lång, men jag känner mig ändå inte klar. Jag känner att jag med åren har kommit en bit på vägen, men jag har fortfarande inte hittat mig själv.

När älskar jag då mig själv och känner mig säker? På det stora hela älskar jag mig själv för att jag är kärleksfull mot andra människor. Bra dagar kan det vara underkläderna som sitter perfekt och ger mig god hållning. Det kan vara en perfekt make up, en outfit som sitter snyggt eller en ny frisyr. En gång var det en parfym, samma som kompisens. När jag ser mig själv i spegeln försöker jag göra det med en väns ögon – för en vän skulle inte säga att jag är fet eller ful.

Jag har lätt för att säga till en annan person att han eller hon ser fantastisk ut och verkligen mena det. Jag ser inte storlekar, jag ser personer – vackra, unika personer. Varför är det då så svårt för mig att vara snäll mot mig själv?

På mässan 19–21 oktober hoppas jag kunna diskutera mode, trender och kommande partysäsong – men också djupare teman som självförtroende och om att älska sig själv. Jag skulle verkligen vilja höra dina tankar, så kommentera här nedanför. Och har du vägarna förbi Helsingfors så titta förbi på mässan och säg hej!

Skriv något
Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 kommentarer
  1. Så tråkigt när man lägger en vara i varukorgen och återkommer nästa dag för att slutföra köpet och priset har stigit… handlar inte här mer…

    1. Hej! Jag beklagar det inträffade. Dessvärre kan priser variera i vår webbshop och både höjas eller sänkas. Vi tar naturligtvis dina synpunkter vidare till berörd avdelning då din kritik är viktig för oss i förbättringssyfte. Med vänliga hälsningar Jenny

  2. Du och jag är fina som vi är
    alla kan inte vara trådsmala ……..men det är idealen
    Kan se hur människor tittar på mig när jag är i en affär för storlek under 46….innerst inne stör mig …..visar inget men jag har upptäckt att även vi kan se bra ut med kläder i storlek större så jag har accepterat mig själv som jag är…..brukar säga att vi är olika och alla kan inte älska varandra men vi ska respektera varandra som vi är och helst inte såra någon…..
    vh/izabella lindblad